Kiora! (maori som betyder ”be well”)
Tack för alla mail (med bilder) och sms från gamla Svedala (och Norge)! Roligt att så många följer oss på de sju haven och det är kul att läsa vad som händer hos er, snö och annat skit... Vi läser allt men hinner inte svara på alla mail. Men fortsätt skriv!
Vi glömde skriva detta i senaste rapporten: På söndagskvällen, efter besöket i Auckland, bjöds vi på show av sex maorier (tre kvinnor och tre män), en häftig föreställning med sång, dans och krigskonster. Inklusive tatueringar, stavar och långa tungor... Suggestivt, sensuellt och brutalt på en och samma gång. Kolla in (på Youtube) dansen All blacks (Nya Zeelands landslag) gör innan det blir rugbymatch... Publiken bjöds upp på scenen för att delta och dansa, de gjorde det riktigt bra!
Maorigänget kom sedan tillbaka på onsdagen för att svara på frågor och ställa upp för fotografering. Teatern var även denna gång absolut fullsatt. Anna fick några häftiga bilder på dem!
På tisdagskvällen kom också rapporter om att Skellefteå AIK nått 100 poäng i elitserien, en milstolpe! Och på torsdagskvällen slog de Brynäs med 9-1, det är ju bra att grabbarna sköter sig när vi inte kan stötta dem på hemmaplan...
Kaptenen meddelade att vi haft en osannolik tur med vädret över Stilla havet, han har knappt upplevt bättre sa han. Kallaste dagen hittills: 13 grader, varmaste: 30 grader.
De Nya Zeeländska myndigheterna kan inte bli anklagade för att slarva i sitt arbete att se till så att inga kommer in i landet som inte borde och att inte någon tar in saker som kan skada floran och faunan. Myndigheterna klev på båten redan i Tahiti och använde dagarna till Auckland med att gå igenom alla 1900 passen och göra djupintervjuer med ca 40 passagerare. Henrik, pappan i den svenska familjen som vi skrev om, blev utvald att svara på olika frågor. Bland annat ville de veta hur han kan ta ledigt så länge från sitt arbete hemma i Sverige och varför han gör den här resan över huvud taget. Vi blev sedan grundligt visiterade vid ankomst och hundar gick runt och nosade på passagerarna som klev i land. Dessa hundar stod också och nosade på det material som lastades på båten i hamnen, enorma mängden toalettpapper, vattenflaskor och annat. De påbörjade lastningen redan kl 8 på morgonen och var inte klara 15.30 när vi kom tillbaka till båten...
En kvinna som reser med sin tvåårige son och sin mamma har med sig askan från sin döda man. Hans önskan innan han gick bort var att askan skulle bli utspridd över Stora barriärrevet. Så hon har skaffat tillstånd att genomföra denna ceremoni och kaptenen på båten ska delta. Vad vi förstod ska detta genomföras när vi lämnat Brisbane på söndag. Det finns fler som har med sig urnor med aska men de verkar inte ha fått något tillstånd att göra något liknande. Hur de gör med askan vet vi inte...
Vi anlände inte till Napier förrän klockan 13 på måndagen så vi hade en lugn förmiddag på båten. Vi gick på den sista föreläsningen om rymden kl 11 och åt sedan lunch innan vi gjorde oss i ordning för nästa stad på Nya Zeeland. Napier, ca 50 000 invånare, är den andra staden i världen som domineras av art deco-arkitektur, den andra är Miami Beach. Låga byggnader och dämpade färger i gult, rosa, ljusblått och grönt, mycket charmigt och trevligt. Det var ”tack vare” den stora jordbävningen som drabbade området 1931 som staden fått denna art deco-stil. Hela staden byggdes upp från grunden efter jordbävningen. 250 personer dog och än idag finns platser i staden som inte är uppbyggda efter katastrofen, nu ska de dock bli bostäder. Vi strosade i centrala delarna av stan samt gick på den lååååånga strandpromenaden längs det gröna vattnet. Vi besökte också en art deco-affär där de sålde saker med 30-talskänsla. Ola köpte en Hokey Pokey-glass, vanilj med butter scotch-bitar (smörkola) i, den finns bara på Nya Zeeland enligt glassförsäljaren. Vi bussades mellan fartyget och staden då det var förbjudet att gå omkring i hamnområdet. Hamnen är mycket stor och har framförallt virke på kajerna. Nya Zeelands finaste golfbana finns utanför Napier, den kostar 3500 kronor för en runda. Det var aldrig aktuellt...
Ola gick upp vid sju på födelsedagens morgon för att på soldäck följa båten in i huvudstaden Wellingtons hamn. Klarblå himmel och solen gick precis upp över bergen på andra sidan bukten. Båten angjorde kajen, bredvid kryssningsfartyget Diamond Princess, klockan åtta men vi tog det ganska lugnt. Vi kom dock ut på kajen innan den stora ruschen började och åkte in till centrala Wellington med buss strax efter nio. Som många andra valde vi att ta ”Cable car” (ett tåg) upp till en utsiktspunkt mitt i stan som första aktivitet. Lokala hantverkare ställde ut sina arbeten, kläder, tvålar, smycken osv, i en liten butik och det fanns även ett observatorium och en gigantisk botanisk trädgård längst upp på berget och utefter sidan ner till stan igen. Man såg hela Wellington från denna punkt! Vi promenerade en stund i parken och tog sedan tåget ner igen.Vi lunchade lite thai-mat innan vi gick bort till ett museum om Nya Zeeland som alla rekommenderade. Bland annat upplevde vi en fejkad jordbävning och följde lava från jordens mitt upp i en vulkan, interaktivt, häftigt! Wellington är som Auckland en modern storstad med många skyskrapor och internationell prägel. Staden kändes dock liten och man når de flesta platserna till fots. Vi kunde gått tillbaka till båten, ca 20 minuters promenad, men valde buss istället. Enligt Annas stegräknare var vi uppe i 11 000 steg så vi började bli lite trötta... Utanför Wellington spelade man förresten in Sagan om ringen-filmerna samt Hobbit och Avatar, tyvärr fanns det inga utflykter till det området.
Som tidigare var säkerhetsarrangemangen rigorösa i hamnen. I hytten låg också en hel del papper inför vår vistelse i Australien och under onsdagen måste vi träffa australisk myndighetspersonal och lämna in dessa dokument.
Ola firades under middagen med presenter från Bev och Michelle, sång av servitörerna och extra beställning av brylépudding till efterrätt. Anna såg till att denna smaskiga rätt hamnade på allas tallrikar, hon gjorde en specialbeställning i receptionen i smyg! Och som grädde på moset fick Ola tre ballonger att ta med sig till hytten... Woohoo!
I onsdags såg Anna delfiner för första gången på resan! De var ca 10 stycken och en bit ut från fartyget på babords sida. Häftigt!
På fredagen nådde vi en av höjdpunkterna på resan, Sydney! 600 (!) passagerare klev av här... Och en del klev på... Vi steg upp klockan sex för att följa båten in i hamnen. Vi passerade ”The Hence” och när vi kom runt den andra udden uppenbarade sig skylinen, operahuset och Harbour Bridge. En fantastisk syn helt enkelt, det är svårt att beskriva det, måste upplevas... Det kändes som om hela båten stod vid relingarna denna morgon, folkfest! Vi gjorde en utflykt som innehöll The Rocks, Opera House, Mrs Macquaries Chair, South Head och Bondi Beach. Googla gärna bilder! Vi lunchade i stan, nära hamnen, och vandrade sedan upp och ner på gatorna i Sydney. Området The Rocks precis vid båten var mycket trevligt! Vi gick också bort till Opera House och fick många bilder därifrån. Nu är vi tillbaka på båten men efter middagen ska vi ut igen och sätta oss på någon bar och bara njuta av värmen och att vi är i denna otroliga stad. De hade utlovat regn men hittills har vi klarat oss, 27 grader varmt...
Vi beger oss vidare mot Brisbane och Cairns i natt klockan 23.30. Vi återkommer om ca en vecka med ny rapport.
Ola och Anna
130301
Ohoj, landkrabbor!
Ja, vad ska vi då säga om den här lördagen, 23 februari... Orkan, 36 sekundmeter i byarna!, och hela natten kastades skeppet hit och dit, ja hela dagen med. Vi vaknade ca kl 2 på natten då det knakade och slog i båten så det inte gick att sova. Det lät som om båten var på väg att brytas sönder, då var vi inte så kaxiga minsann... Kaptenen hade varnat för oväder kvällen innan men den varningen hade vi missat tyvärr. Ola mådde inte så bra över detta (det kom kräks...), Anna mådde dock bra hela dagen. Kvällen avslutades med stand up comedy, en kille som heter Peter Piper, känd från tv i England. Han gjorde entré som Basil Fawlty från Pang i bygget, gick silly walk och skrek ”don´t mention the war!”, och dagen och kvällen var räddad! Han berättade att hans jobbkarriär började i och med att han var livräddare vid bollhavet på Ikea... Humor. Vi fick en pratstund med mannen dagen efter och han gav oss ett skönt kort på ”Basil Fawlty”. Han skulle mönstra på en ny båt i morgon... Nya shower väntade.
Nåja, vi nådde Brisbane ca två timmar sent på söndagsmorgonen men utflykten vi bokat genomfördes som planerat. Brisbane är Australiens tredje största stad men den växer så det knakar, om tio år är den näst störst. Staden har påverkats mycket av alla stormar och översvämningar, den senaste 2011 som gjorde Brisbane till ett rent katastrofområde. Vi körde in till stan genom ett mangroveträsk och återigen fascinerades vi över hur otroligt grönt och lummigt det är i dessa städer och områden. Vi såg också eucalyptusträd på vår tur genom staden. Lite kuriosa: om man vill hugga ner ett träd på sin tomt måste man ha tillstånd och det är mycket svårt att få. OM man får det, måste man plantera två nya som kompensation... Vi åt lunch på Mount Coot-tha utanför Brisbane, ett park och rekreationsområde med en milsvid utsikt över delar av Queensland. Utflyktsturen avslutades i Moreton Bay med en jättemarina och fiskrestauranger i mängder. Moreton Bay har tidvatten fyra gånger om dagen! Bland annat när vi kom dit, det var en skum syn.
Många hus i Brisbane är byggda i gammal kolonialstil, precis som i Sydney.
Bonusmaterial: Vi åkte förbi banan där Greg Norman, ”The White Shark”, slog sina första golfslag, bara en sån sak!
Tillbaka på båten fick vi höra att vi åkt över jättestim med jellyfish på väg in i Brisbane. De fastnade i insuget och förstörde klimatanläggningen på båten! Så personalen använde dagen i Brisbane att fixa detta, de bytte filter sju gånger innan de blev av med eländet.
En ganska lugn dag på havet under måndagen, ingen vind att tala om. Vi följde kusten av Queensland upp mot Cairns och passerade genom Stora Barriärrevet och paradisöarna Whitsunday Islands på väg dit. En lots hoppade på redan i Brisbane för att visa vägen genom reven då det är svårnavigerat. Solnedgången var helt fantastisk när vi satt och tog kvällsdrinken med Annika, Henrik och barnen, på akterdäck. Temperaturen nådde 29 grader under eftermiddagen... Några skurar passerade och det var riktigt skönt när de rensade luften.
Cairns (Yorkeys Knob) gällde på tisdagen. Båten kunde inte gå ända in till kaj utan fick ankra en bit ut i bukten. Små båtar, bland annat Auroras livbåtar, tog oss in till förorten Yorkeys Knob där bussar väntade för att skjutsa oss till stora staden. Många valde att göra utflykt till Barriärrevet från båten och från kajen i Cairns men vi gjorde annat. Cairns visade sig vara en skön stad. Många rastaflätor, maoritatueringar och badtofflor bland Cairnsbor och backpackers. Otroligt relaxad stämning... Vi badade i den konstgjorda lagunen, mellan stan och marinan, och det var en befrielse i hettan, vi nådde 35 grader på eftermiddagen... Vi slappade runt lagunen, läskade oss med dricka och plaskade under några timmar. Kinamat till lunch och promenad i centrala stan. Anna köpte ett armband gjord av en aboriginsk (heter det så?) konstnär. Resan mellan Cairns och Yorkeys Knob gjordes mellan enorma fält av sockerbetor och utsikt mot de lummiga bergen och motorvägen mellan städerna heter givetvis Captain Cook Highway... Cook dyker upp överallt under denna resa. Han har ju för fan ”upptäckt” allt här!
Anna tror hon såg en krokodil från bussfönstret! Det vi absolut såg var flygande hundar som satt i träden mitt inne i Cairns! Stora som fasen... Vi avråddes förresten att bada i havet då krokodiler är frekventa och det är säsong för maneter som är riktigt farliga för oss just nu. Under sena kvällen passerade vi den del av Bärriärrevet som Steve Irwin dog i. Ni vet, han den tokiga krokodiljägaren från tv...
Onsdagskvällen var något att minnas där vi satt med en drink på akterdäck. I värmen och mörkret dök helt plötsligt öar upp nära fartyget på båda sidorna och vi såg enstaka ljus i strandkanterna och några blinkande fyrar och bojar, det var Papua/Nya Guinea... Aurora sicksackade in bland öarna i 15 knop...
Tropiskt monsunregn på torsdagen! Vi kom in i utkanten av ett djupt lågtryck öster om Solomonöarna och regnet fullkomligt vräkte ner runt lunchtid, det gick knappt att se 25 meter framför sig när det var som värst... Vi satt ute på promenaddäck och höll ut under taket men till slut fick vi ge oss och gå in.
Efter några dagars tur över Coral Sea och Solomon Sea nådde vi Rabaul. Från ett av världens bästa länder att leva i, till ett av de sämsta. Vår guide på fartyget sa innan att vi inte skulle förvänta oss någonting över huvud taget... Förra året kom fyra kryssningsfartyg till denna hamn, det säger en del... Vi och den svenska familjen och några till hyrde en privat minibuss med chaufför och guide, tre stopp på två och en halv timme. I stort sett samma tur som båtens men vi betalade 70 kronor per person istället för 700... Bra deal. Vi åkte mot den aktiva vulkanen vid inloppet till Rabaul och stannade vid dess varma källor, det kokade! Byborna kokade bananer där, en bra spis helt enkelt... Vi åkte genom lavalandskap där det tidigare hade varit både golfbana och flygplats, efter 1994 års utbrott lades allt under lava och aska, ofattbart... Vi åkte vidare mot ett observatorium som mäter vulkanernas aktivitet och varnar ortsbefolkningen om det är någon fara på taket. Just som vi nådde toppen hade vulkanen ett extra ”utbrott” och gråsvart rök steg högt mot himlen. Som avslutning på turen åkte vi längst norrut på ön där japanerna hade sin ubåtsbas under andra världskriget. De byggde hemliga tunnlar och använde dem till att forsla iväg materiel och soldater. Vi besökte sådana tunnlar även ner från observatoriet. Efter en stund på den lokala marknaden gick vi tillbaka till båten, vilken dag!!! Vi fick verkligen en inblick i deras vardag och fick veta mycket om hur det är att leva här.
Fem dagar till sjöss, sedan når vi Japan, Osaka och Nagasaki... I morgon har vi gjort halva resan! Vi skriver igen om ca en vecka.
Ola och Anna
Date: Sun, 10 Mar 2013
Konichiwa!
Efter tre dagar till sjöss från Papua/Nya Guinea började temperaturen sjunka så smått. Vi har ju haft fantastiskt väder så här långt och det blev ju nästan chockartat när det bara var 21 grader på tisdagen... Vi trotsade ”kylan” och satt ute en stund och läste men sedan fick det bli fleece och filt... Nä, nu skojade vi igen. Vi höll oss dock inne resten av dagen, Anna gick på föreläsning och Ola löste korsord och vi drack drinkar i baren. Så det gick ju ingen nöd på oss direkt...
En av dagarna gick vi på ”Nikki and her friends”, där Nikki, en i personalen, intervjuade flera av artisterna som underhållit oss på båten med stand up och sång och musicerande. Det var trevligt att få höra mer om deras karriärer och liv hemma i England och Nya Zeeland. De skulle alla kliva av dagen efter. Simon McKinney, stand up-snubben från NZ, har varit i Afghanistan och underhållit trupperna där, det var hans bästa ögonblick i karriären tyckte han. Då har han ändå deltagit i flera tv-produktioner i hemlandet och haft stora ”gig”. Lomax Brothers, bröderna som blandade rock n roll och klassiskt skulle vidare på ett annat av P&O Cruises fartyg med destination Barbados... De verkade gilla livet till sjöss och underhålla kryssningsresenärer!
Japan väntade. Vi gick på presentationen av både Osaka och Nagasaki förra veckan men det var ändå svårt att förstå vad som väntade oss. På tv:n i hytten visar de dock alltid dokumentärer som har med resmålet att göra, några dagar innan vi kommer fram. Det innebär ju att vi får lite kött på benen innan vi når destinationen och lär oss mer om landets kultur och traditioner. Presentationerna av hamnarna går också i repris på dagarna så missar man dem kan man alltid sitta i hytten och kolla.
I tisdags träffade Anna en man som trillade i vattnet från landgången när vi skulle kliva in i båtarna i Cairns. Han föll så illa så han bröt armen... Tough shit. Gå gipsad på semestern kan inte vara så kul.
Osaka! 17 grader och klarblå himmel, som en svensk försommardag... Vi började dagen med att träffa japanska myndigheter för de ville ha våra fingeravtryck, ta kort och rota i väskorna och godkänna oss för inträde i landet. Allt detta gjorde vi på båten för att vi skulle slippa köa i färjeterminalen. Japansk ordning och reda, 1700 passagerare blev godkända på ca en timme drygt... Utanför på kajen stod bussarna parkerade med millimeterprecision och guiderna tog emot oss bugande och leende! Resan genom centrala Osaka kan bäst beskrivas som organiserat kaos. Massor med gator, järnvägsspår, trafikljus och skyltar i mängder. Och alla japaner i ansiktsskydd förstås. Som ska stå emot pollen från det blommande cederträdet och sand från en kinesisk öken som just nu skickar sanden mot Japan... Vi tog oss till Osaka Castle och Sumiyoshi Shrine. Slottet började byggas i slutet av 1500-talet och står mitt i centrala Osaka som en påminnelse om svunna tider. Vilka murar och vilken prakt! Detta byggdes inte på en kvart vill vi lova. I Sumiyoshi fick vi se hur man tillber gudar och önskar sig lycka och välgång på alla sätt. Fantastiska byggnader och fantasifulla riter fick vi se. Tillbaka till kajen tog vi oss en runda för att äta lunch. Vi hittade ett hål i väggen och smaskade i oss räkor i chili med ris och nudelsoppa, yummy! Det äldre par som hade restaurangen kunde ingen engelska men vi fick peka och det fungerade alldeles utmärkt. I gallerian vid båten var det helt hysteriskt! Affärer av alla de slag och i massor av klara och gälla färger, rosa, orange, rött och grönt. Spelhallar, Hello Kitty-shoppar, popcorn (i 32 olika smaker!!!), godis, mat, leksaker och souvenirer som små kaststjärnor, samurajsvärd och annat trevligt. Vi fick verkligen se Japan och dess mångfald denna dag! Efter en paus i hytten begav vi oss till stan. Då fick vi uppleva det myllrande centrala Osaka med mängder av kostymnissar och fnissande småflickor i uniformer på nära håll. Vi vandrade i gränder och i stora gallerior och besökte bland annat ett elektronikvaruhus som inte var av denna världen... Teriyakikyckling till kvällsmat och efter 21000 steg på stegräknaren var det godnatt! Dock hann vi med att i båtens teater se en japansk trumensemble som bankade skinnen gula och blå.
Dagen mellan Osaka och Nagasaki hade vi en liten ”get together” i en av barerna. Inte för män i beslutande position utan för alla svenskar på båten. Vi satt en timme över en kopp kaffe och snackade om ditt och datt. En av kvinnorna, från Malmö, gnällde över kryssningen. Bland annat tyckte hon att de som dansar på kvällarna ser ut som om de är ute på rastgården i ett mentalsjukhus! Hahaha! Vi andra är nöjda i alla fall...
Nagasaki! Återigen klarblå himmel och 18 grader men ett besök vi bävade lite inför. Hur skulle det kännas att stå på platsen där den andra atombomben detonerade 9 augusti 1945, kl 11.02? Vi åkte först till den park över fred som skapats av de japanska myndigheterna tillsammans med flera av världens länder. De har alla bidragit med en staty var som ska förena folk och visa världen att vi aldrig vill uppleva ett stort krig igen. Vi åkte sedan till museet som bara handlar om händelsen 1945. Vi var nog 300 personer från båten närvarande och under 45 minuter sa ingen någonting. Vi gick runt under tystnad och tittade på fruktansvärda bilder samt läste om allt som hände. Hur människor brändes och byggnader jämnades med marken. Det var en gripande stund, minst sagt... Några hundra meter från museet fanns ”ground zero”, markerad med en stencirkel och en pinne i mitten av den. 150 000 människor dog när bomben detonerade eller strax därefter. Egentligen hade USA bestämt en annan plats för detonationen men de ändrade sig i sista stund för där var det mulet, det var det inte i Nagasaki... Kalla det ödet eller vad ni vill.
Vi hoppade av bussen innan vi nådde båten igen och gick ett par timmar i centrala Nagasaki. Vi rådfrågade några lokalbor om de kunde rekommendera en restaurang med typisk japansk mat. Vi blev visade in på en bakgata strax bredvid Chinatown där en bugande gammal dam tog emot. Vi visste inte riktigt vad vi beställde men in kom stora brickor med ris, misosoppa, tempura, sushi och grönsaker och vi moffade allt vi kunde. Allt var inte supergott men vi fick äta en riktigt genuin japansk lunch. Vi satt runt ett lågt bord bredvid tre damer som skrattade gott åt oss när vi fumlade med pinnarna och säkert doppade fel i de olika såserna... Det var i alla fall mycket charmigt och när vi tog oss tillbaka till Aurora kände vi att vi fått ut maximalt av timmarna i Nagasaki. Sayonara Nippon!
Nu blir det Beijing, Shanghai och Hong Kong i tät följd. Mot nya äventyr!
Ola och Anna
Date: Wed, 13 Mar 2013 12:35:16 +0100
Nihao!
Vi delade upp oss för två olika utflykter när vi kom till Kina och hamnstaden Xingang. Ola ville till muren och Anna till centrala Beijing och Himmelska fridens torg och förbjudna staden.
Ola först: En niotimmarsutflykt väntade. Hamnområdet mellan Xingang och Tianjin, den närmaste stora staden, var helt bisarrt. Fyrfiliga motorvägar mellan containerupplag, nybyggda och tomma bostadsområden, jordbruksmarker och industrier. Området tog aldrig slut, mil efter mil bortom horisonten... Efter lunch på ett hotell gav vi oss av upp i bergen längs serpentinvägar. Vi mötte cyklar, häst och vagn, bilar och traktorer och vi fick verkligen se en liten del av det karga och fattiga Kina... Efter nästan tre timmar i buss nådde vi Kinesiska muren i Hyanguangan. Muren sträckte sig på båda sidor om den nästan uttorkade floden men det var bara på den västra man fick gå upp. Fyrtio minuter tog det att traska upp till sista utkikstornet och då brände det bra i låren! Vyn där uppifrån var helt fantastisk... Jag stod och tog in hela sceneriet och det kom en tår eller två, det var precis så häftigt som jag trodde att det skulle vara. Det har visserligen blivit lite väl turistigt av det hela men jag förstår att lokalbefolkningen vill tjäna en slant och utnyttja köpkraften hos oss rika västerlänningar. Jag köpte en skön arbetarkeps och en väska med den store ledaren Mao på och kände mig som en gammal och genuin kommunist! Halv sex på eftermiddagen var jag tillbaka till båten, trött som en gammal gnu, men mycket lycklig!
Anna: Heldagsutflykt tio timmar till Den Förbjudna staden och Himmelska fridens torg. Bussturen till Beijing tog tre timmar med ett litet stopp på en bensinmack för toabesök och lite snacksinköp. Otroligt hur landskapet kan ändras från ingenting till storstad och höghus i massor. Vi skulle till Den Förbjudna staden, en stad för Kejsaren, hans fru Kejsarinnan, deras döttrar och Kejsarens älskarinnor. Han hade ca 1000 sådana och varje älskarinna hade mellan fyra och sex tjänare var. Man tror att det bodde ca 10 000 människor innan för murarna. Det finns 9999 1/2 rum i palatsen och det beror på att det bara är Gudar som får ha 10000 rum, därför finns det ett rum som bara är halvt för att inte reta Gudarna. Om man blir utvald till älskarinna åt Kejsaren och kliver över tröskeln in i staden kommer man ALDRIG ut igen. Eunucker tvättade lagade mat och skötte annat praktiskt. Det fanns olika ”nivåer” av älskarinnor, en med tre rader pärlor i öronen tillhör Kejsarens favoriter, en med två rader pärlor kommer näst och om man har ring i örat är man typ ingen. Om hon inte får några barn flyttas hon till det Kalla palatset vilket inte betyder att det är kallt utan att hon ”bara” får åtta rätter till middag!! Vilket straff... Kejsaren fick 108 rätter och favvoälskarinnan 84 rätter. Muren runt staden är tio meter hög ovan jord och tre meter under jord. Efter två timmar i staden åkte vi till ett 5-stjärnigt hotell och åt en 11-rätters lunch. YUMMIE! Väl på bussen igen fick vi veta att Himmelska fridens torg var avstängt av någon politisk anledning men vi fick springa en snabbis fram och tillbaka för ett foto. Guiden hade så bråttom att hon tappade bort en passagerare på vägen! Han kom tillrätta tack och lov. Tre timmar senare var vi tillbaka på båten, trötta men glada.
Våra Nya zeeländska middagskamrater gick en rundtur på båten under en av dagarna och fick se hur allt sköts bakom kulisserna. De berättade många intressanta detaljer, t ex att dimman denna dag över Yellow Sea togs på fullaste allvar på bryggan. Hela besättningen var på tårna med kikare och extra noga med radarbilderna för att undvika problem och en eventuell kollision. Det kändes betryggande att höra att de inte lämnar något åt slumpen. Gruppen som gick rundturen fick inte ens tilltala besättningen och störa dem i arbetet...
Efter en vilodag på båten, den behövdes verkligen, så nådde vi Shanghai. 23-miljonersstaden på östkusten som kanske är den stad i Kina som är mest västinfluerad och som har en brokig bakgrund, med smeknamnen ”Paris of the east” eller det mindre smickrande ”Whore of the orient”... Vi gled in tidigt på morgonen i Shanghais enorma hamnområde i spöregn och dis, förbi mudderverk, kollastare, tankers och fiskebåtar. Säkert 500 stycken, vi ljuger inte. Tyvärr var vädret så jävla dåligt som det kan vara, nästan hela dagen, men vi klagar inte. Vi fick strosa i Old town och i Yu Garden, den senare var otroligt vacker med gammal arkitektur, små broar över vattendrag och betydelsefulla utsmyckningar och statyer. Stunden vi fick i Old town använde vi till att luncha klassisk kinamat, grönsaksknyten, dumplings, nudlar och ris. Mätta och belåtna åkte vi vidare i Shanghais brutalt stora stadskärna. Nästa station var ett buddhistiskt tempel med tre imponerande jadestatyer, den största kom som gåva från Burma och den minsta från Singapore. Munkarna i templet hade en speciell böneceremoni när vi kom dit som inte ens guiden förstod. Vi gick runt i templet och sög in atmosfären och dofterna från all rökelse på gården. Tyvärr kantades templet av tiggare, den ena fattigare än den andra. Handikappade, mammor med barn, brännskadade, stympade... Kändes tungt att ignorera dem men guiden sa åt oss att göra det. Tiggarna följde oss ända fram till bussen... Lite frusna men ändock lyckliga nådde vi båten igen sent på eftermiddagen. Anna shoppade förresten halsband och radband i flygande fläng och Ola betalade glatt! Haha! Som ni förstår var det ju oerhört dyra saker, vi är ju i Kina... Kvällen avrundades med en promenad och middag i den närmaste stan. Som enda västerlänningar blev vi uttittade och utskrattade men vi börjar bli vana. Vi lyckades i alla fall beställa middag, säga Nihao (hej, hur är läget?) och Xie xie (tack), och bli mätta av olika rätter, kyckling, ris, grönsaker och starka såsen...
Hong Kong lördag och söndag, we´ll be back!
Ola och Anna
