Samiska nationaldagen

Den 6 februari är det Samernas nationaldag och den firas över hela Sápmi.
 Det första firandet skedde i samband med inledandet av
FN:s internationella urbefolkningsår 1993 i Jokkmokk.

Det var 1992 på Samerådets 15:e samekonferens i Helsingfors
som det beslutades att firandet av
samernas gemensamma nationaldag ska ske den 6 februari.

Datumet, den 6 februari hedrar minnet av det första samiska landsmötet
som hölls i Trondheim samma datum 1917.
Landsmötet i Trondheim samlade för första gången
samer från norr till söder och över nationsgränserna
för att diskutera och belysa gemensamma frågeställningar.
Mötet samlande över hundra personer varav en stor del kvinnor.
 Elsa Laula Renberg från Tärnaby var en av initiativtagarna till mötet.

Den samiska flaggan är som nationaldagen gemensam för alla samer.
Den godkändes den 15 augusti 1986
av den Nordiska Samekonferensen i Åre
 och är formgiven av Astrid Båhl från Skibotn i Troms i Norge.
 Cirkeln är en symbol för både solen och månen.
Solringen är röd och månringen är blå.
Flaggans färger, röd, blå, grön och gul
kommer från den traditionella samiska dräkten.
De fyra färgerna symboliserar också
 viktiga överlevnadselement för samerna.
Grön: växtlighet, naturen och landet Sápmi som är livsavgörande för samernas överlevnad
Blå: vattnet som är ett livselixir
Röd: elden som står för värme och kärlek
Gul: solen som står för långsiktigt liv

Den runda ringen i flaggan är symbolen för andlighet
som binder ihop de fyra elementen.

1986 utsågs Sámi soga lávlla som den officiella samiska nationalsången.
Texten är skriven 1906 av sjösamen Isak Saba (1875-1921) som var född i nordnorska Nesseby. Isak Saba var den första same som valdes in i norska Stortinget. Melodin är komponerad av Arne Sörlie

Nordvart genom Karlavagnen ser du Samelandet skymta:
Fjäll bak fjäll i fjärran blåna, sjöar sträcka sig vid sjöar, 
bergens branter, fjällens toppar höja sig mot själva himlen,
bäckar brusa, skogar susa,
tvärbrant stupa stålgrå uddar strävande mot stormigt hav.
Frosten härjar här om vintern, yrsnön vräks av vilda vindar,
ändock älskar sameätten denna jord av allt sitt hjärta:

Månens ljus en färdman fägnar, flygga norrskensflammor fladdra, klövkäpp,
rengrymt hörs bland snåren, ut på insjön,
över slätten, slamrar släden vägen fram.
Och när sommarns sol förgyller skogen, havet, havets stränder,
guldomglänsta fiskefartyg vaggas utav vågor,
gullhamn får var vattenfågel, strömmarna som silver glittra,
åror blänka, stakar blixtra, under sång ses männen styra utför eda, fors och fall.

Lapplands släkte, sameätten, obräckt har sen mäktat utstå mördartjuder,
slemma köpmän, sluga skattekrävarskaror.
Hell, var hälsat, sega släkte! Hell dig fridens rot och fäste! 
Krigisk fejd har aldrig flammat, aldrig spilldes brödrablodet ibland Lapplands lugna ätt.
Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima,
bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket!
Solens söner starka släkte! Dig kan ingen ovän kuva,
blott ditt väna språk du vårdar,
minnes forntidsfädrens maning: Sameland åt samerna!