Chockfasen
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen.
Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.
Det är i den här stunden när informationen kommer som man själsligen, för att skydda sig mot det ofattbara, som hjärnan kapslar in känslorna. Vi känner då ett "töcken". Det är då allt går långsamt, i slowmotion. Man behöver höra orden många gånger innan det sjunker in i medvetandet.
Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer.
En del människor kan känna en total handlingsförlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig, själsligen.
Det är nu viktigt att man ger enkla ord och att man upprepar informationen om och om igen. Det här är något som man ofta missar vid hjälpen till anhöriga. Man tror bara för att dom inte har fysiska skador så kan dom ta emot informationen och sedan gå hem. Men tiden det tar att komma ur chockfasen är helt individuell. Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram.
Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.
Reaktionsfasen
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.
Det är nu man verbalt upprepar all information man hört. Har man varit med om en olycka så är det nu olyckshändelsen man upprepar och pratar om. Man gör det om och om igen. Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Det är nu som deras tålamod sätts på prov. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen.
Rent fysisk så är sömnen och aptiten är bara några av många fysiska symtom som finns. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket. För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade.
Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården. Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligast som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen.
Sorg tar tid och måste få ta tid.
Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Man isolerar sig från människor och platser som kan påminna en om hur det var innan jag blev ensamstående.
Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt.
Alla dessa tänk om, vad , hur, varför??fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga och man önskar alltid att man hade vetat vad man vet idag, då hade jag aldrig gjort så eller så, då hade hon säkert varit vid liv. Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt. Detta gäller även den hyperaktiva som nu funderar på om dennes handlingar eller agerande var bidragande orsaken att utgången blev som den blev.
I den här fasen pratar man om flykt.
Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt. Dels genom mediciner, alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat.
Man gör det man är mest omedveten om. Man gör oftast det man själv sett genom sin uppväxt, alltså sin barndom. Det är i den stunden man faller tillbaka på en omedveten kunskapsnivå. Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Där finns oftast nyckeln till förändring. Det är när man medvetengör sig själv och sitt handlande som man får en självinsikt om varför just jag löser en kris så här.
Den här insikten behöver man oftast hjälp med att spegla och att finna.
Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.
Tiden det tar är helt indiduell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.
Att förlåta sig själv blir helt otänkbart eller likaså förlåtelse av andra.
Bearbetningsfasen
Det är nu som händelsen och tankarna inte upptar ens hela vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt.
Saknaden växer då inom en och det känns precis som i början av sorgen.
Men skillnaden är stor. Nu har man säkert funnit en anhörig- grupp eller en stödförening. Desto lägre du kommit i ditt sorgearbete desto mer kan du också se och hjälpa andra. Ditt egna behov av att prata om din sorg är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och du kan nu söka information själv. Du tar även till dig nya rön och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre och då också med tanken att det kan säkert hjälpa andra som hamnar där du var förrut.
Överlappning mellan dessa faser sker successivt gränsen mellan reaktionsfasen och bearbetningsfasen är inte knivskarp. Långsamt, långsamt befinner du dig i den här fasen.
Många kan tack vare sitt dagliga nätverk komma hit. Det är just nu som man vill ha en djupare och större förståelse till sina reaktioner och känslor. Att söka det kan man nu göra på olika sätt, bl.a. genom böcker, seminarier, kurser, utbildningar, grupper eller enskild terapi blir ett av många sätt att söka sig själv och sina svar. Att bilda en förening till förmån för andra är ett annat sätt, VIMIL är ett levande bevis på detta.
Nyorienteringsfasen
Det är nu som accepterat sitt öde. Det är nu man ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med livet finner sitt svar.
Man önskar aldrig det inträffade, men man ifrågasätter den inte längre. Den är en del av mitt liv. Jag är en del av alltet.
Det är nu man ser en framtid, en framtid av ljus, kärlek och hopp.
Minnen av den man älskade är just det som fyller mig med glädje och inte sorg.
Man känner sig helad och hel.
Just det att alla människor finner sin mening med livet gör alla liv så unika.
Med dessa ord och meningar om krisens mentala process i människans inre själ hoppas jag, som författare och medmänniska att Du som läser och är mitt i sorgen, finner några ord på vägen till ditt helande.
Regina Birkehorn, författare/kris- stresskonsult
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen.
Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.
Det är i den här stunden när informationen kommer som man själsligen, för att skydda sig mot det ofattbara, som hjärnan kapslar in känslorna. Vi känner då ett "töcken". Det är då allt går långsamt, i slowmotion. Man behöver höra orden många gånger innan det sjunker in i medvetandet.
Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer.
En del människor kan känna en total handlingsförlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig, själsligen.
Det är nu viktigt att man ger enkla ord och att man upprepar informationen om och om igen. Det här är något som man ofta missar vid hjälpen till anhöriga. Man tror bara för att dom inte har fysiska skador så kan dom ta emot informationen och sedan gå hem. Men tiden det tar att komma ur chockfasen är helt individuell. Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram.
Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.
Reaktionsfasen
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.
Det är nu man verbalt upprepar all information man hört. Har man varit med om en olycka så är det nu olyckshändelsen man upprepar och pratar om. Man gör det om och om igen. Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Det är nu som deras tålamod sätts på prov. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen.
Rent fysisk så är sömnen och aptiten är bara några av många fysiska symtom som finns. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket. För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade.
Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården. Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligast som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen.
Sorg tar tid och måste få ta tid.
Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Man isolerar sig från människor och platser som kan påminna en om hur det var innan jag blev ensamstående.
Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt.
Alla dessa tänk om, vad , hur, varför??fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga och man önskar alltid att man hade vetat vad man vet idag, då hade jag aldrig gjort så eller så, då hade hon säkert varit vid liv. Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt. Detta gäller även den hyperaktiva som nu funderar på om dennes handlingar eller agerande var bidragande orsaken att utgången blev som den blev.
I den här fasen pratar man om flykt.
Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt. Dels genom mediciner, alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat.
Man gör det man är mest omedveten om. Man gör oftast det man själv sett genom sin uppväxt, alltså sin barndom. Det är i den stunden man faller tillbaka på en omedveten kunskapsnivå. Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Där finns oftast nyckeln till förändring. Det är när man medvetengör sig själv och sitt handlande som man får en självinsikt om varför just jag löser en kris så här.
Den här insikten behöver man oftast hjälp med att spegla och att finna.
Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.
Tiden det tar är helt indiduell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.
Att förlåta sig själv blir helt otänkbart eller likaså förlåtelse av andra.
Bearbetningsfasen
Det är nu som händelsen och tankarna inte upptar ens hela vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt.
Saknaden växer då inom en och det känns precis som i början av sorgen.
Men skillnaden är stor. Nu har man säkert funnit en anhörig- grupp eller en stödförening. Desto lägre du kommit i ditt sorgearbete desto mer kan du också se och hjälpa andra. Ditt egna behov av att prata om din sorg är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och du kan nu söka information själv. Du tar även till dig nya rön och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre och då också med tanken att det kan säkert hjälpa andra som hamnar där du var förrut.
Överlappning mellan dessa faser sker successivt gränsen mellan reaktionsfasen och bearbetningsfasen är inte knivskarp. Långsamt, långsamt befinner du dig i den här fasen.
Många kan tack vare sitt dagliga nätverk komma hit. Det är just nu som man vill ha en djupare och större förståelse till sina reaktioner och känslor. Att söka det kan man nu göra på olika sätt, bl.a. genom böcker, seminarier, kurser, utbildningar, grupper eller enskild terapi blir ett av många sätt att söka sig själv och sina svar. Att bilda en förening till förmån för andra är ett annat sätt, VIMIL är ett levande bevis på detta.
Nyorienteringsfasen
Det är nu som accepterat sitt öde. Det är nu man ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med livet finner sitt svar.
Man önskar aldrig det inträffade, men man ifrågasätter den inte längre. Den är en del av mitt liv. Jag är en del av alltet.
Det är nu man ser en framtid, en framtid av ljus, kärlek och hopp.
Minnen av den man älskade är just det som fyller mig med glädje och inte sorg.
Man känner sig helad och hel.
Just det att alla människor finner sin mening med livet gör alla liv så unika.
Med dessa ord och meningar om krisens mentala process i människans inre själ hoppas jag, som författare och medmänniska att Du som läser och är mitt i sorgen, finner några ord på vägen till ditt helande.
Regina Birkehorn, författare/kris- stresskonsult
1 kommentar:
Ja visst är gamla eken väldigt fin :)
Det var alltid min bilspoosplats förr :)
Kramen till dig goaste vännen
Skicka en kommentar