Spåren av en annan människa. Ljusen vid gravarna i höstmörkret är för mig en berättelse om de spåren. Mitt lilla ljus jag tänder, den fladdrande flämtande lågan, som kämpar att få finnas till i nattvinden, viskar minnen när jag ställer ned den vid graven. Spår som är invävda i mig. Som är en del av den som är jag.
Jag blickar ut över kyrkogården. Och ser en hel mänsklighets berättelse av att leva med döden som realitet. Och jag tänker att alla dessa ljus blir till en bred och tydlig landningsbana i natten. En landningsbana vi byggt tillsammans för vårt hopp att finna och landa på. Som en ljusmatta är landningsbanan, omöjlig att missa, om man behöver nånstans att ta mark och hålla fast vid, i detta vittflygande formlösa vi kallar hopp.
C S Lewis skrev en gång att en dag kommer ljuslågorna att bli osynliga, därför att någon har dragit upp rullgardinen, slagit upp fönstret och släppt in solljuset. Men till dess behöver vi fortsätta tända våra ljus i mörkret och fästa vårt hopp där.
Här vid ljusen vid gravarna har hoppet landat. Hoppet om att det sista inte är sagt än. Hopp om att livet inte överger oss. Och jag lånar orden från Bo Setterlind när jag lägger all min tillit i tanken: det tänker stanna här hos oss tills dagen gryr.
snodde texten rakt av från
http://magdalenasdiktarsida.wordpress.com
här finns askan av mina föräldrar
vid Hubbo kyrka i minneslunden
dit orkar jag inte ta mej
känner att jag skulle bryta samman totalt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar