Att gå vidare är svårt...

Jag har en vän som mist ett barn för MÅNGA år sen tror de är 20 men är inte säker

jag kan inte tänka mej nått värre än att mista ett barn, kan de finnas nått värre??

Men jag har oxå svårt att tänka mej att jag skulle "fastna" i sorgen

jag är nog inte den typen (men de kan man ju inte veta)

Jag tycker livet är så mycket värt att man MÅSTE gå vidare

leva livet med dom levande och släppa taget lite om sorgen

Men som sagt de är lätt att sitta här och säga de......

Jag sänder en bön till vår Herre

att  familjen skall kunna gå vidare i LIVET

Samma sak är de med folk som håller kvar i sina ungar i evigheter
men måste släppa taget...låta barnen bli vuxna...
och de kan dom inte när vi föräldrar hänger i byxbaken hela tiden....

Det finns folk i vår bekantskapskrets som har järnkoll på killen i huset
och jo de är ju bra MEN NEJ...han har inte en suck att bli vuxen
han skall sitta hemma i soffan och dricka te med mamma o pappa
och han är ändå snart 18 år....de är inte sunt


Han har ju ingen möjlighet att skaffa sej egna vänner i sin ålder
Mamman vill att han skall skaffa familj så hon blir farmor om 10år
men han kommer inte att hitta en tjej för han får inte gå ut

Han fick ett jobb 17 mil från hemmet så han skulle flytta men Mamma sa NEJ
han kan inte flytta för han vet inte hur man lagar mat eller tvättar...va säger ni om den??


hur skal han kunna gå vidare i livet???