Tärnaby 20 mars kl 7
Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan, det vill säga passerar himmesekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas vårdagjämningspunkten.
Vårdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden, beroende på i vilken tidszon man befinner sig.
Dag och natt är inte exakt lika långa vid vårdagjämningen.[1] Detta förhållande inträder något dygn tidigare. Det beror på ljusets böjning i atmosfären, den så kallade atmosfäriska refraktionen. Refraktionen innebär att solen kan lysa på lite mer än halva jorden på en gång. Det medför att dagen blir längre och natten kortare än den annars skulle ha varit. Refraktionen medför också att dag och natt är lika långa först något dygn efter höstdagjämningen.
Dagarna omkring vårdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring vårdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.
De flesta äldre solkalendrar räknade vårdagjämningen som nyåret och fortfarande firas det persiska nyåret, Nouruz, på vårdagjämningsdagen.
Enligt gammal kristen tradition så skapades jorden just på vårdagjämningen - dagen då mörkret och ljuset är lika stora men att ljuset kommer åter. Att Maria blev bebådad runt samma period anses då vara ett tecken på att världen nyskapades i och med Jesus. Föreställningen om jordens pånyttfödelse vid vårdagjämningen är dock förkristen och fanns i de religioner som föregick kristendomen i Europa (se även nouruz). Vårdagjämningen som jungfru Marias bebådelsedag är alltså ett exempel på kristianisering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar