Nallefunderingar på kvällskvisten
"Jag har hörde i dag när vi var på mötesplatsen ❣️ att det är krig i Ukraina. Krig låter ju jätteläskigt! Jag är bara en liten nalle. Jag kan ju inte stoppa kriget. Jag kan inte laga hus och jag kan inte få bomber att försvinna. Varför ska just jag åka dit?"
Tanten log och tog Marina i famnen.
"Nej", sa hon. "Du kan inte stoppa kriget. Men det finns något väldigt viktigt som du kan göra."
"Vad då?" viskade Marina.
"Du kan ge ett barn en vän."
"En vän?"
"Ja. När ett barn måste lämna sitt hem, när det saknar någon, är rädd eller känner sig ensamt, då kan en mjuk nalle betyda mer än man kan tro. Du kan följa med när barnet ska sova. Du kan vara med när barnet måste springa ner i skyddsrummet . Du kan lyssna på hemligheter och torka tårar – inte med händerna, utan med din mjuka päls."
Nallen satt tyst en stund.
"Så... jag behöver inte vara modig som en soldat?"
"Nej", svarade Tanten. "Du ska vara modig på ett annat sätt. Du ska vara snäll. Och ibland är snällhet det modigaste som finns."
Marina log lite försiktigt.
"Då vill jag åka. Om jag kan få ett enda barn att känna sig lite mindre ensamt, då är resan värd varenda kilometer."
Och den dagen började den lilla nallens största äventyr – ett äventyr som inte handlade om att vinna ett krig, utan om att sprida hopp, tröst och kärlek.
vet du Tanten sa Marina
de här måste jag berätta för dom andra Nallarna
GOD NATT
