vist längtar jag till Tärnaby
de kan
jag inte sticka under stolen med
mer nu än i somras
men nu får jag leva på minnen
tur jag har en massa underbara foton o minnen
att falla tillbaka på
Pärzon kom med "lite" äpplen
nu skulle de handlas
helt ensamma i garaget
lite förmiddasfika
kaffe till mej och dricka till Lennart
nu hade det kommet nån mer bil
i dag blev det mycket
det vill som bli så ibland
och Hedda tog en titt i kassen
Vad är det med katter o kassar/kartonger
kan man fråga
i nersatta frysen fanns detta i dag
kan ju inte motstå
då Lennart inte är så himla förtjust i sushi
fick han äta upp resterna av pastan
jag åt i går
kolla va mycket det var kavar
soyabubbla....
hade soyan till mina godbitar
nu ska det lagas lite mat
för Stella kommer när hon slutat skolan
det första var att överlämna
hennes gosedjur
så blev det lite mat på balkonen
kyckling gratäng
så var det dax för
"barnarbete"
hon hjälpte gammelmorfar
att dela äpplen som skulle bli mos
en kasse fixade dom
och så kom Bettan och fick sitt
gosedjur
och "hela" familjen tog en fika innan hemgång
(Lova o Dexter fattas för en HEL familj)
så var det dax att få till moset
Lennart passerar
och jag avsmakar
detta med äppelmos på hård macka
är nått jag lärde mej tidigt 50 tal
när jag gick i barnträdgården (förskolan)
som det hette på den tiden
Vi fick vara med och plocka äpplen i trädgården
runt Fridnäs där vi höll till
och sen blev det mos som vi fick på
fredagarna på just hårt bröd till ett glas mjölk
vilken lyx det var
ja så här gullig var jag på den tiden...
vilken jag är behöver jag nog inte säga
Det var en gång två dinosaurier som hette
BOSSE PLOMMON o GURKAN BAMSE
De var inte födda ur dinosaurieägg som andra dinosaurier.
Nej, de var födda ur garn.
Maska för maska hade gammelmormor Måd virkat dem.
Först ett ben, sedan ett till.
Magar, svansar och dinosauriehuvuden växte fram mellan hennes händer.
Och medan hon virkade hände något märkligt.
För varje maska fick dinosaurierna lite mer liv.
– Jag tror att hon gör oss till någon, viskade Gurkan Bamse.– Ja, sa Bosse Plommon.
Och jag tror att hon tycker om oss.
Det gjorde gammelmormor Måd.
Men hon visste redan från början att dinosaurierna inte skulle stanna hos henne för
alltid.
De skulle nämligen flytta till Lyckhem.
Där bodde två flickor som hette Bettan och Stella.
Bosse Plommon skulle flytta till Stella och Gurkan Bamse skulle flytta till
Bettan.
När dagen för den stora flytten kom satt dinosaurierna bredvid varandra.
– Tänk om de inte tycker om oss? viskade Bosse Plommon.
– Klart de gör, sa Gurkan Bamse.
Vi är ju virkade av deras gammelmormor!
Då kom Måd och tog upp dem
.– Nu är det dags, mina små dinosaurier. Nu ska ni hem.
Hem?
Det ordet tyckte de om.
Och så gick resan till Lyckhem.
När de kom fram stod Bettan och Stella där.
Stella fick Bosse Plommon i famnen.
Bettan fick Gurkan Bamse.
Och just då förstod dinosaurierna
varför gammelmormor Måd hade virkat varenda
liten maska så noggrant.
De hade väntat på just de här två flickorna
.– Här ska jag bo! tänkte Bosse Plommon och kröp närmare Stella.
– Och här hör jag hemma! tänkte Gurkan Bamse hos Bettan.
På kvällen, när det blivit tyst på Lyckhem,
låg de båda dinosaurierna och pratade.
– Saknar du gammelmormor? frågade Gurkan Bamse.
– Lite, sa Bosse Plommon. Gör du?– Lite.
Sedan funderade de en stund.– Men vet du en sak? sa Bosse.
– Vadå?– Gammelmormor är ju faktiskt med oss ändå.
– Var då?
Bosse Plommon tittade på sin virkade mage.– Här.
I varenda maska.
Gurkan Bamse log.
Det var sant.
Och sedan den dagen bodde Bosse Plommon hos Stella
och Gurkan Bamse hos
Bettan på Lyckhem.
Där väntade kramar, hemligheter, lekar och äventyr
som ingen ännu visste någonting
om.
Men en sak visste de säkert:
De var två alldeles särskilda dinosaurier.
Virkade av gammelmormor Måd
- med garn, händer och väldigt mycket
kärlek.
