började dagen med att ta bort Tomtar och byta gardiner
blev så ljust i köket
ser var det dax för soppköket som inte var som vanligt
jag fixade ett litet minnesbord för Robert
och alla som ville fick komma och minnas vår vän
Vi serverade ärtsoppa idag
Många kom så även VLT
här är deras artikel om saken
Robert Smith kom till Sverige från London på 1990-talet. Då hade han levt många år med ett tungt heroinmissbruk. Men kärleken fick honom att bryta upp och flytta till Sverige, till Västerås. Här blev hans kall att hjälpa dem i samma situation han själv varit i. Därför startade han soppköpet 2014. Ett kök öppet för alla som behöver mat och värme, varje söndag i Björn Carlsson lokaler på Sigurdsgatan 16. Något han prisades för som Årets vardagshjälte 2014.
När man på lördagen nåddes av beskedet att Robert Smith avlidit på ett sjukhus i London efter en trafikolycka bestämdes ganska omgående att han skulle hedras med en tyst minut när soppköket öppnade på söndagseftermiddagen.
– Det här är Roberts värld. Vi skulle ha öppet i dag oavsett, jag har kokat ärtsoppa i veckan, så det är helt på sin plats att vi hedrar honom här i dag, säger Måd Östberg som är en av eldsjälarna som nu driver soppköket vidare i Roberts anda – tillsammans med bland andra Björn Carlsson och Ninni Körner.
Tårar, värme och skratt blandades när man samlades i soppköket på Sigurdsgatan för att hedra nyligen avlidna Robert Smith.
Bild: Margareta Andersson
Vid 13-tiden på söndagseftermiddagen, när soppköket öppnar, börjar det droppa in människor i lokalen på Sigurdsgatan. Man kramas, fäller en tår, skrattar och minns mannen som gjort stort avtryck hos de flesta han mött. Gång på gång återkommer samtalen till Roberts hjärta – hans stora varma hjärta. Ett hjärta som var hans styrka men också hans svaghet.
– Han hade haft flera hjärtattacker så vi trodde nog att det var det som skulle ta honom till slut. Nu blev det inte så...
Måd Östberg tystnar för en stund, Ninni Körner torkar några tårar som letat sig fram innan de fortsätter berätta om Robert.
– Han hade själv kämpat hårt i många år. Han förstod oss, säger Ninni och som mötte Robert när hon själv var hemlös och bodde under en presenning.
– Han försvann från oss i augusti förra året. Det var länge vi inte visste var han var någonstans. I slutet av december fick vi veta att han varit med om en olycka i London. Jag vet att anhöriga åkte över till honom så han var inte ensam på slutet. Det känns bra, fortsätter Måd.
Direkt innanför dörren står ett minnesbord med ett fotografi på en leende Robert. En bukett röda rosor står bredvid, ett ljus är tänt och det finns möjlighet att skriva en sista hälsning. Bredvid står också ett stort glas, mer än halvfullt med något som ser ut som väldigt svagt kaffe med mjölk.
– Det är hans te, förklarar Ninni Körner.
– Han drack alltid te med massor av mjölk och minst sisådär 20 sockerbitar. Och han ställde ifrån sig glaset eller muggen överallt. Vi kunde hitta hans te överallt. På toan, i mikron..., berättar Ninni och ler vid minnet.
Ninni Körner och Måd Östberg är två av eldsjälarna som är med och fortsätter driva Robert Smiths skapelse soppköket.
Bild: Margareta Andersson
Margareta Svensson har också kommit till soppköket för att vara med och hedra Robert Smith. Även hon har många minnen av honom.
– Han gillade sött, konstaterar hon och berättar om när de stämde träff på ett matställe i London en gång.
– Han beställde sticky toffee pudding till efterrätt och det var kanske inte så bra, han hade ju diabetes. Men han ville ha något sött. Jag åt det också då, för första gången, och det var verkligen gott. Vi hade så kul den gången.
Margareta bodde själv i London i flera år så när hon och Robert möttes fick de genast en nära kontakt när de delade minnen från England. Efter det hade de ett särskilt band som gjorde att oavsett hur länge det gick mellan gångerna de sågs så kunde de plocka upp tråden och fortsätta sitt samtal.
– Han hade en sådan härlig personlighet. Kvicktänkt. Tog fram bra sidor hos en själv också eftersom han hade ett sånt stort hjärta.
Ett hjärta som slutade slå lördagen den 6 januari på ett sjukhus i London. Tillbaka i staden där allt började för 67 år sedan.
– Hate to see you go like this. We love you man, säger Björn Carlsson och alla i rummet böjer sina huvud i en tyst minut.
Till minne av Robert Smith. Med temuggen vid sin sida – precis som den alltid var med honom överallt i livet. "Man kunde hitta hans te överallt: på toa, i mikron...", ler Ninni Körner vid minnet.
