Bosse Plommon o Gurkan Bamse

vist längtar jag till Tärnaby

de kan

 jag inte sticka under stolen med

mer nu än i somras

men nu får jag leva på minnen

tur jag har en massa underbara foton o minnen

att falla tillbaka på

Pärzon kom med "lite" äpplen

nu skulle de handlas

helt ensamma i garaget 

lite förmiddasfika 

kaffe till mej och dricka till Lennart

nu hade det kommet nån mer bil 

i dag blev det mycket

det vill som bli så ibland 

och Hedda tog en titt i kassen

Vad är det med katter o kassar/kartonger

kan man fråga 

i nersatta frysen fanns detta i dag

kan ju inte motstå

då Lennart inte är så himla förtjust i sushi

fick han äta upp resterna av pastan

jag åt i går 

kolla va mycket det var kavar  

soyabubbla....

hade soyan till mina godbitar

nu ska det lagas lite mat 

för Stella kommer när hon slutat skolan

 

det första var att överlämna 

hennes gosedjur

så blev det lite mat på balkonen

kyckling gratäng 

så var det dax för 

"barnarbete"

hon hjälpte gammelmorfar

att dela äpplen som skulle bli mos

en kasse fixade dom 

och så kom Bettan och fick sitt 

gosedjur

 

och "hela" familjen tog en fika innan hemgång 

(Lova o Dexter fattas för en HEL familj)

så var det dax att få till moset

Lennart passerar

och jag avsmakar

detta med äppelmos på hård macka

är nått jag lärde mej tidigt 50 tal

när jag gick i barnträdgården (förskolan)

som det hette på den tiden 

Vi fick vara med och plocka äpplen i trädgården

runt Fridnäs där vi höll till 

och sen blev det mos som vi fick på

fredagarna på just hårt bröd till ett glas mjölk

vilken lyx det var 

ja så här gullig var jag på den tiden...

vilken jag är behöver jag nog inte säga 

Det var en gång två dinosaurier som hette 

BOSSE PLOMMON o GURKAN BAMSE 

 De var inte födda ur dinosaurieägg som andra dinosaurier. 

Nej, de var födda ur garn.

 Maska för maska hade gammelmormor Måd virkat dem. 

Först ett ben, sedan ett till. 

Magar, svansar och dinosauriehuvuden växte fram mellan hennes händer. 

Och medan hon virkade hände något märkligt. 

För varje maska fick dinosaurierna lite mer liv.

– Jag tror att hon gör oss till någon, viskade Gurkan Bamse.– Ja, sa Bosse Plommon. 

Och jag tror att hon tycker om oss. 

Det gjorde gammelmormor Måd. 

Men hon visste redan från början att dinosaurierna inte skulle stanna hos henne för alltid. 

De skulle nämligen flytta till Lyckhem. 

Där bodde två flickor som hette Bettan och Stella. 

Bosse Plommon skulle flytta till Stella och Gurkan Bamse skulle flytta till Bettan. 

När dagen för den stora flytten kom satt dinosaurierna bredvid varandra.

– Tänk om de inte tycker om oss? viskade Bosse Plommon.

– Klart de gör, sa Gurkan Bamse. 

Vi är ju virkade av deras gammelmormor! Då kom Måd och tog upp dem

.– Nu är det dags, mina små dinosaurier. Nu ska ni hem. Hem? 

Det ordet tyckte de om. Och så gick resan till Lyckhem. 

När de kom fram stod Bettan och Stella där.

 Stella fick Bosse Plommon i famnen. Bettan fick Gurkan Bamse.

Och just då förstod dinosaurierna 

varför gammelmormor Måd hade virkat varenda liten maska så noggrant. 

De hade väntat på just de här två flickorna

.– Här ska jag bo! tänkte Bosse Plommon och kröp närmare Stella.

– Och här hör jag hemma! tänkte Gurkan Bamse hos Bettan. 

På kvällen, när det blivit tyst på Lyckhem, 

låg de båda dinosaurierna och pratade.

– Saknar du gammelmormor? frågade Gurkan Bamse.

– Lite, sa Bosse Plommon. Gör du?– Lite. 

Sedan funderade de en stund.– Men vet du en sak? sa Bosse.

– Vadå?– Gammelmormor är ju faktiskt med oss ändå.

– Var då? Bosse Plommon tittade på sin virkade mage.– Här. 

I varenda maska. Gurkan Bamse log. Det var sant. 

Och sedan den dagen bodde Bosse Plommon hos Stella 

och Gurkan Bamse hos Bettan på Lyckhem.

 Där väntade kramar, hemligheter, lekar och äventyr

 som ingen ännu visste någonting om. 

Men en sak visste de säkert: 

De var två alldeles särskilda dinosaurier. 

Virkade av gammelmormor Måd 

- med garn, händer och väldigt mycket kärlek.